FUNHOUSE

P!nk har aldrig varit rädd för att säga som hon tycker, blotta själen, och dela med sig av sina djupaste känslor i sin musik. Som hon själv säger ”Jag har inget val. Det är det jag gör”. Och ja, det är verkligen vad P!nk gör. Hennes 23 miljoner sålda album, sina 2 Grammys, 5 MTV Video Music Awards, och 8 topp tio hit-singlar är beviset att den tatuerade bruden gör det hon ska bra. Sjukt bra. Och med hennes femte album, Funhouse, (okt. 28 via LaFace/Zomba), blir P!nk ännu mer personlig, mer exponerad och framförallt öppnare.

”Det här är mitt mest sårbara album hittills”, säger P!nk, 29, som inte har några problem med faktumet att många av hennes låtar från Funhouse handlar om motorcross-stjärnan Carey Hart, som hon precis har skiljt sig ifrån. ”På min första skiva, Can’t Take Me Home (2000), var jag skitarg på en kille och det var renade för mig. M!ssundaztood (2001) var också väldigt personlig och ännu mer renande. Jag minns att jag pratade om låten ’Family Portrait’ i intervjuer och bara grät. För varje skiva blev det lite djupare och mer renande än den förra. Om två år kommer jag antagligen jobbat mig igenom alla mina problem.”

Men än så länge har P!nk fortfarande ett problem att bearbeta - hjärtesorgen. ”Heartbreak is a motherf***er, var vad jag egentligen ville döpa albumet till” skrattar hon fram. ”Men det här albumet handlar inte bara om det. Det är inte bara ett breakup-album. Visst, det handlar mycket om det, men även om roliga saker. Det var därför jag valde att döpa albumet till Funhouse i slutändan.”

P!nk medger att det kändes lika läskigt som underbart att nå dessa nya nivåer av sårbarhet på låtar som ”Please don’t leave me”. En smärtsamt ärlig kärlekslåt förklädd med optimism, glada instrument och allsångs ”da da da da” i bakgrunden. Detsamma gäller låten ”I Don’t Believe You.” En hjärtgripande ballad, men med P!nks råa röst över ett enkelt piano och stråk-arrangemang. (Båda låtarna skrevs tillsammans med Max Martin)

”Det är som att riva muren och medge att man är människa. Jag är en tjej. Alla vill vi älska och vara älskade. Det är allt vi vill”, förklarar hon. ”Please Don’t Leave Me’ är ganska rolig också. Det är typ ’Okej, jag är en skithög, men älska mig ändå.’ Jag försöker bättra mig. Vi är alla under utveckling, och ’I Don’t Believe You’ är en utav mina favoritlåtar just för att jag är så naken. Det är som att ta ett djupt andetag och säga ’ Här är jag. Gör ditt bästa. Ta mig om du kan.’ ’Mean’ är en country-Aerosmith-rocklåt som frågar ’Hur kunde vi bli så elaka?’ Det som började så bra. ’Var tappades känslan? Hur kommer det sig att du började med att hålla upp den dörren för mig som jag nu slänger i ditt ansikte?”

P!nk hejdar sig heller inte i sin hantering av sitt uppbrott på sin första singel, den smittande pop/rock-låten ”So What”, vilket blev nummer ett på ”The Billboard Hot 100” den 18 september 2008 och därmed sångerskan första listetta som solo-artist. (Hon delade tidigare topp-placeringen på topp-hundralistan med Christian Aguilera, Lil’Kim och Mya, med deras Lady Marmalade från Moulin Rouges soundtrack 2001)

På ”So What” blir P!nk återigen tydlig och äkta, men denna gång med inslag av hennes eget trademark - humor, vilket märks tydligt i hennes roliga- men sanna texter ” I guess I just lost my husband/ I don’t know where he went/ So I’m gonna drink my money/ I’m not gonna pay his rent.”
Genom att ha sitt ex, Carey Hart, i den Dave Meyers-regisserade videon lyckades hon tvätta bort några av reaktionerna till textens innehåll. ”Till en början retade det mig lite eftersom alla var typ, ’Vänta lite, jag trodde att uppbrottet var ömsesidigt och nu snackar hon skit om honom?! Vad f*n?‘ Vilket hyckleri.’ Men så fort alla såg att Carey var i videon blev de tysta, vilket var underbart,” förklarar P!nk, som samarbetade med Max Martin i den låten också. ”Carey hade inte hört låten innan han sa ja till att vara med i videon. Så mycket litar han på mig och älskar mig. Han himlar mest med ögonen, rycker på axlarna och kramar mig. Han förstår. Han förstår mig. Det är bra.”

Även om P!nk har vidgat både hennes känslo- och musikaliska horisont med det nya materialet, är låten hon är mest stolt över ”Crystal Ball”, en ballad med akustisk gitarr skriven tillsammans med Billy Mann, som medverkat i tidigare hitar som ”Stupid Girls”, ”Dear Mr. President”, och ” I’m Not Dead”, bland andra. ”Jag är stolt över låtskrivandet, melodin och rösterna på den låten”, säger hon. ”Jag spelade in den i en tagning och vi har inte ens mixat. Den gick raka vägen till mastern. Det handlade mer om känslan än perfektion. Jag älskar den låten och jag älskade att spela in den. Jag och Billy gick in i ett rum, tände några ljus, drack lite vin och slängde upp en gitarr, ett par mikrofoner och bara körde.”

En annan väldigt avslöjande låt är ”It’s All Your Fault” där hon i sin text tillkännager ” I conjure up the thought of being gone, but i’d probably even do that wrong.” Samtidigt som hon i ”Glitter in the Air” ställer många frågor i stil med, ” Have you ever looked fear in the face and said I just don’t care?” Och ”Have you ever hated yourself for staring at the phone?” P!nk medger själv, “ Jag har fortfarande inga svar på frågorna jag ställer på skivan. Jag försöker fortfarande lista ut det.”

Men som P!nk sa, Funhouse är inte bara ett breakup-album. ”Bad influence” (skriven med Billy Mann och Butch Walker) är en riktig rockbrud -partylåt som visar att det inte är något fel i att ha en riktigt vild kväll ute med sina tjejkompisar då och då. ”Jag håller med Hinduerna där”, skrattar P!nk. ”Att njuta för njutningens skull är inte en synd.” ”Sober” är en annan låt som inte har något alls att göra med krossade hjärtan. Det är en mörk sång med stråkar som handlar om hur man önskar att man kunde vara helt orädd och släppa alla hämningar utan att det känns fel.

Den bluesiga ”One Foot Wrong” handlar om LSD som gick fel. ”Jag har gjort många dumma saker”, säger P!nk. ”LSD är den värsta drogen som finns. Ta den aldrig. Men den låten handlar även om att tappa kontrollen, och hur enkelt man kan tappa tråden i livet och balansera på kanten.” Samtidigt tar ”Ave Mary A” sig an världen och sociala problem, och ber hjälp att släppa taget från ”allt kaos runtomkring” och hantera en ”galen värld”.

Titeln Funhouse förklarar P!nk ” Jag ser på livet som en karneval. Clowner ska vara glada, men egentligen är de läskiga. Karnevaler ska vara roliga men egentligen är de ganska skrämmande. Men vi går och köper vår sockervadd, och vi tvingar fram våra skratt och vi åker våra karuseller och vi gör allt sådant! Och så är livet för mig, och kärlek. Kärlek ska vara kul, men ibland kan det vara riktigt läskigt. Sen har vi spegelhusen som får dig att bli så disorienterad att du inte ens känner igen dig själv, och då frågar man sig, ” Hur hamnade jag här? Hur tar jag mig härifrån?’ Men ändå tror du att du vill göra det en gång till. Det är likadant i livet och med kärleken. Det är en metafor för att vara kär och att leva.”

Men titellåten själv är en funkig rockare med sin händerna-i-luften refräng ”This used to be our Funhouse/But now it’s full of evil clowns/ It’s time to start the countdown/ I’m gonna burn it down.” “Den handlar om när lådan du befinner dig i inte passar längre. Bränn ner skiten och börja om på nytt,” säger P!nk. ”Det var den första låten som jag gjorde med Tony Kanal från No Doubt och hans författar-partner Jimmy Harry. Jag älskade att jobba med dem. Vi skrev j**ligt roliga låtar tillsammans. Vi skrev ’Funhouse’ och ’Sober”.

P!nk steg ut från den säkra zonen när hon spelade in Funhouse genom att jobba sig bort från att stå och stampa i Los Angeles och New York som hon brukar. Hon spelade in ”One Foot Wrong,” en bluesig rocklåt som visar en annan sida av sångerskans röst med den brittiske musiker/låtskrivare/producenten Eg White (Francis Anthony ”Eg” White, som har jobbat med topp-albumen av de brittiska sångerskorna Duffy och Adele) i hans hemmastudio i London. Och hon åkte till och med till Stockholm för att jobba med Max Martin, som tidigare varit med på hitar som ” Who Knew”, ”U + Ur Hand”, och ”Cuz I Can” från albumet I’m Not Dead (2006).
”Det kändes riktigt skönt att lämna mitt hus och mitt liv ett tag. Inga distraktioner. Inga telefoner”, säger P!nk själv om sina äventyr på andra sidan havet. ”Det var första gången som jag jobbade med Eg White och jag avgudade honom. Han är excentrisk och rörig och helt fantastiskt.” Vi jobbade i hans källare medan hans fru lagade mat tillsammans med deras tre barn på övervåningen, och jag älskade det. Det var riktigt inspirerande och en skön taktändring- andra människor, annan energi. ”

Med en mix av ledsamma, tankfulla kärlekslåtar och roliga, optimistiska rocklåtar har P!nk uppnått precis det hon ville med Funhouse. ”Det känns bra att få folk att inte bara upptäcka energin, utan även få dem arga och motiverade. Det är gruppterapi.”

09/08